Världsmedborgare- på visitkortet

En ljummen och magisk sensommarkväll i augusti 2010: jag står trollbunden framför U2:s utomhusscen i danska småstaden Horsens. Inte bara för att musiken till och med låter bättre här än hemma i vardagsrummet, men för att denna intensiva frontfigur Bono bara konstituerar en människa utan gränser - varken geografiskt eller kulturellt.

Han kan med samma självklarhet informera om sitt engagemang för Burmas politiska fångar som han kan prata om hur trevligt det var att hans fru fick deltaga i Köpenhamns fashion week under sin vistelse.

Från högt till lågt, från öst till väst, från litet till stort - hela världen är hans källa till inspiration och anledning till samtal med sin publik. Jag har hört det ryktas att han blivit ombedd om att vara mindre politisk och fokusera på musiken (till och med av sina bandmedlemmar) men just här och nu, inför denna publik, kommer han undan med allt han säger - politiskt som opolitiskt, simpelt som komplext. Jag famlar i mina tankar efter ordet och finner det - världsmedborgare. Hur lyckas man bli en sån?

Wikipedia länkar världsmedborgare till kosmpolit och definerar det som en person som inte bara intresserar sig för sitt hemland utan också för alla klotets folk. Det är också en människa som "vistas än i det ena, än i det andra landet" och som med lätthet tar till sig andra folks sedvänjor.

Jag tror nog att Bono med lätthet kan tillskriva sig detta men att det som för mig lät klingande och något att eftersträva fick jag lära av samma källa inte alltid varit fallet; ordet kosmopolit har också använts nedsättande - som att man är "fosterlandslös".

Tur att det med tiden har växt till något fint oc h fullt med samvete och empati istället. Idag skulle väl ingen ha något emot att kallas det om man fick chansen? Att resa, arbeta och leva i andra länder är ju nästan en självklarhet idag. Och egenskapen att ta till sig andra, att förstå andra, ett måste. Oavsett om man ska på charter till Grekland, voluntärarbeta i Afrika, eller bygga sina affärsrelationer i Asien.

Mindre än 48 timmar senare på Köpenhamns flygplats Kastrup med en alltför stor kopp Starbucks Americano i kroppen vinkar jag hejdå till en väninna som ska plugga på Hawaii. Under kaffet pratar vi om hur det blir med nyårsarrangemang i år - hon är i Honolulu-trakterna, undertecknad är i Thailand på väg till Vitenam för att tillbringa sista mammaledigheten där, en annan vännina som är med för ett sista kaffehäng på minner om att hon är i Nya Zeeland där hennes man är ifrån och att den i gänget som annars brukar vara pigg på att hålla fest funderar på att fira i Sydafrika.

Ett snack om en nyårsfest tar nästan hela mitt danska kompisgäng till alla världens hörn. Världsmedborgare är vi kanske alla snart?

På väg hem från Kastrup med barnvagnen där min son som ligger och myser inte vet att han ska flyga runt halva Asien innan sin 1-års dag, slår det mig att man ju inte behöver ha Bonos inflytande och genomslagskraft för att vara en kosmpolit.

Vad det handlar om är att man har förmågan att ta seden dit man kommer och leva nyfiket med ett öppet sinne. Alla som kan det kan också skriva världsmedborgare på visitkoret.

Jag med. Och du med.