Dikij Zapad 2005 - eller - Wild West 2005 - eller nyttan av påhittighet och udda lösningar

Detta skall handla om några dagar i augusti 2005 när jag var inbjuden till Kaliningrad för att beskåda «Dikij Zapad 2005» - en «Rally-Raid». Solklart eller hur? Vad är då en «Rally-Raid». Jo de flesta har säkert hört talas om Camel Trophy - en tävling i obanad terräng för jeepar, med så mycket lera, djupa diken och branta backar som möjligt. Detta var alltså den Kaliningradiska varianten.

Genom min kompis SpetsNaz-översten Sasha organisatör av detta evenemang skulle jag få vara med och beskåda de lokala förmågorna ta sig fram i lera och gyttja.

Först litet bakgrundsinformation om resan som sådan, vilken företogs i egen bil, nåja i bil tillhörande min fru (vilket visade sig ställa till vissa problem - alltså inte frun utan ägandeförhållandena). Det hela började med att min resa först gick till Vitryssland och när jag skulle åka in i Vitryssland.

Allt var frid och fröjd tills tullarna frågade om bilen var min. Jag svarade att ja, men den tillhör min fru. Inget bra svar, då var den ju inte min. Det krävdes en fullmakt från ägaren, dvs. min fru, för att jag skulle få föra in bilen i Vitryssland.

Efter en lång diskussion kom de fram till att de skulle kunna acceptera ett fax med en fullmakt. Jag såg framför mig en förmögenhet i mobiltelefonsamtal innan jag förklarat för hustrun hur hon skulle gå till väga, så jag beslöt att ringa min kompis i Göteborg och be honom skriva en fullmakt och sedan underteckna med "min frus" signatur. Det fungerade perfekt, till dess att tullarna upptäckte att chassinumret saknades i fullmakten.

Jag ringde och bad kompisen göra detta och han skulle faxa en ny fullmakt men då lyckades faxen strejka vid tullen. Tjejerna på kontoret i tullhuset kom då på att jag skulle skriva till chassinumret för hand och sedan skulle vi köra detta "nya" fax i kopiatorn så det såg ut som ett riktigt fax. Sagt och gjort, och tullarna var blidkade. Det funkade! Och vem säger att de inte är innovativa på andra sidan Östersjön?

Efter vissa likartade vedermödor vid infarten till Kaliningradenklaven, så anlände jag till Hotell Moskva vid halv femsnåret på morgonen. Sov ut och träffade sedan Sasha och alla deltagarna på ett stort torg i staden där samtliga presenterades.

De flesta deltagarna körde UAZ. Ni vet säkerligen vad jag menar, det är de där jeeparna som milis och militär far omkring i i Forna Sovjetunionen. Det fanns också en del västerländska bilar, en Niva och diverse andra för oss västerlänningar okända fordon.

Tävlingen sträcker sig över 2 dygn. Första dagen åkte vi ut på landsbygden för att bese starten. Det visade sig att det var rustat för gemensamt boende i tält med grillar, frukt i massor och likaledes dryck i massor (av vilket slag får Ni lista ut själva).

Jag var oförberedd på detta, men det löstes elegant med ett eget tält för mig och med lånad sovsäck. Det var en mycket trevlig kväll/natt med mycket snack och inte så mycket Rally-tittande. Dagen efter var de tävlande långt bort och tävlade så vi hade en dag av kontemplation och återhämtning.

Den sista dagen var den dag som var mest publik, så vi tog oss ut mot Baltijsk-hållet och halkade ut i leran för att beskåda slirande, halkande, fastnande och skitiga jeepar i deras rätta (?) miljö. Eftersom Kaliningradområdet några dagar tidigare blivit utropat ?katastrofområde? efter några dagars ihållande regnande och blåsande, så var det ingen brist på vatten och lera för ekipagen att ha roligt i.

Jag måste säga att det är mycket spektakulärt att se dessa bilar med förare och co-driver lotsa sig igenom en bana gjord för att ställa till så många problem som möjligt. Det mest intressanta för åskådarna var när bilarna skulle ta sig igenom ett litet grunt kärr.